Ahendra's Blog

1984 och 2012

Posted on: januari 30, 2012

När vi började läsa George Orwells novell ”1984” i skolan hade jag svårt att riktigt ta den till mig. Jag förstod budskapet, men jag tycket att det var drivet till den grad när det var så långt ifrån vår verklighet idag att det tappade sin kraft. Jag tyckte inte att det kändes trovärdigt mer.  Boken utspelar sig 1984 vilket, när den skrevs 1948, var i framtiden. Huvudpersonen i boken heter Winston Smith och bor i ett land kallat Oceanien. Oceanien är en totalitär diktatur som styrs av det politiska partiet ”Partiet”. Winston jobbar för Partiet, hans uppgift är att ändra all information och all propaganda så att de passar Partiets åsikter vid just det tillfället. Partiet leds av Storebror, och de har koll på allt alla säger eller gör, och har även en speciell polis kallad tankepolisen, som just håller koll på vad folk tänker. Det är ett samhälle som inte har plats för några tankar eller åsikter som inte går hand i hand med Partiets, och det är ingen ovanlighet att folk som har dessa tankar eller åsikter spårlöst försvinner. Winston tröttnar på sin glädjelösa tillvaro i Oceanien och bestämmer sig till slut för att tillsammans med en flicka som heter Julia, att trotsa Storebror, oavsett vilka faror det medför.

 Det som gör historien svårsmält för mig är inte den tyranniska regeringen, gud vet att det finns nog med sådana här i världen, utan hur lätt människorna köper allt. Jag menar säg att du nu kunde ändra alla exemplar av en tidning som någonsin tryckts – bara det är ju i princip en omöjlighet i sig – hur får du alla människor att glömma allt de läst? Hur fick de alla människor att glömma hur det var innan storebror?

Så, av en slump, började vi i en annan av mina kurser titta på filmen ”In the name of the father” regisserad av Jim Sheridan. Filmen utspelar sig i 70-talets Storbritannien, under spänningarna mellan Storbritanniens regering och den nordirländska terroristgruppen IRA. Efter att IRA har utfört bombattentat i England införs en ny anti-terrorismlag, en lag som tillåter polisen att hålla personer misstänkta för terrorism i upptill 7 dagar utan bevis. Huvudpersonen i filmen är Gerard Conlon, en irländsk småtjuv i Belfast som ofta hamnar i trubbel. Efter ett misslyckat försök att sno takpannor hamnar han i kläm med IRA, och hans pappa skickar honom till London för att bo med sina släktingar där. På båten till London möter han sin gamle kompis Paul och de flyttar in i ett hippiekollektiv med en annan vän från Belfast. På grund av bråk i kollektivet bestämmer de sig för att lämna det och efter att ha rånat en prostituerad åka tillbaka till Belfast. Oturligt nog händer allt detta samma kväll som ett bombattentat på en pub i den engelska staden Guilford. En kille från kollektivet går till polisen och anklagar Gerard och Paul för att ha utfört attentatet, och polisen tycker att det verkar misstänkt. Den nya lagen ger nu polisen tillåtelse att utan förklaring eller bevis åka och hämta Paul och Gerry i Belfast och dessutom två irländska vänner från kollektivet i London och hålla dem i en vecka. Polisen utför diverse övergrepp, vilket leder till att de slutligen får bekännelser utav alla fyra. Med hjälp av de bekännelserna och undanhållda bevis får de inte bara de 4 dömda till livstids fängelse för terrorism, utan även 7 av Gerards släktingar, bland annat hans pappa, dömda till långa straff för medhjälp. Den yngste, Patrick, som är 14 år gammal vid rättegången blir dömd till 4 års fängelse. Filmen är baserad på boken ”Proven Innocent”, skriven av Gerard Conlon själv, och är alltså hans självbiografi. Detta hände på riktigt. I 15 år satt han i fängelse för ett brott han inte hade begått. Hans pappa dog i fängelset.

Det värsta med den här historian är att Conlon inte blev oskyldigt dömd på grund av ett misstag, utan därför att polisen, och där med också staten, valde det. Det visste att bekännelsen hade tvingats fram under hot, de visste att de undanhöll bevis. Det här hände. På riktigt. För inte så lång tid sen. I ett land som inte skiljer sig mycket från vårt. I min värld borde detta inte kunna hända, men det gjorde det. Det var just det som gjorde att jag kunde läsa 1984 som något annat en ren science fiction. Ja, jag tycker fortfarande att den är på gränsen till överdriven och ja, jag har fortfarande svårt att se den hända på riktigt, men Orwell tog något väldigt verkligt, och tog det till sitt mest extrema för att få läsaren att inse. Nämligen statens makt, och dennes kraft att missbruka den, och dennes kraft att förblinda folket när den gör det. För det är inte farligast när kraften bara missbrukas, utan när människorna övertygas om att det är rätt. På samma sätt som folket i 1984 protesterade mot och hatade alla som var emot Storebror, så står folket i filmen och kräver blod när staten säger att Conlon och de andra är terrorister. Jag tror att vi ofta blint sväljer vad staten matar oss med. Det är just det som är faran. Jag vet inte om Orwell själv trodde att samhällssituationen som den ser ut i 1984, var något som skulle uppfyllas, men personligen tycker jag att den på ett bra sätt förstorar problem som kan verka triviala, så att man svart på vitt kan se hur konsekvenserna skulle kunna ha sett ut om alla människor bestämde sig för att sluta tänka efter själv. Så även om oddsen är emot att alla jordens 6,9 miljarder människor ska sluta tänka själv, pekar den på ett brutalt sätt ut vikten av att inte vara en av de som gör det.

Det finns trots allt en viktig skillnad mellan historierna. I 1984 är det en liten grupp människor som försöker göra motstånd och i princip är de hjälplösa mot makten. I ”the name of the father” är det faktiskt folket som tillslut gör uppror och därmed också får de oskyldigt dömda frisläppta. I Orwells version av framtiden har det gått så långt att det är försent att göra något, men i vår verklighet har det inte det. Man får aldrig glömma det. Vi lever idag i ett land där vi har stora friheter och rättigheter, med vilka det också kommer skyldigheter. Jag skäms att erkänna nu att när vi började titta på filmen tyckte jag inte att de nya anti-terroristlagarna lät helt dumma. Kanske är det just det, att när det inte är man själv som förlorar rättigheter så svider det inte så värst mycket. Kanske är det för att jag har haft turen att inte växa upp i en tid där jag inte behövde slåss för att få rättigheter. Då är de lätthänt att man inte inser hur enkelt de egentligen kan bli ifrån tagna en. Det får man bara inte göra, därför att ingen någonsin kommer att ha lyxen att leva i en tid där man inte behöver vara beredd på att kämpa för att behålla dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: